Mitt glutenfria liv

Min diagnos, Celiaki

 

Jag var sju år gammal och gick i första klass, jag hade ofta ont i magen och mina föräldrar tog mig till barnavdelningen på det lokala sjukhuset. Min läkare som jag fick där ställde många frågor och beslutade sig  för att ta blodprover på mig. Resultatet på mina prover visade högt antal av antikroppar mot gluten. Men min läkare trodde att jag bara var överkänslig och åt för mycket gluten. Så jag fick fortsätta äta gluten men i lagoma mängder. Jag var ett barn som älskade bröd, pasta och ja allt som har gluten i sig.

Åren gick och magontet kvarstod, sedan började andra symptom på celiaki visa sig. När jag var fjorton fick jag sömnproblem och snabbt därefter gick jag in i en depression. Även denna gång uppsökte jag läkare som viftade bort mitt magont som stress och påstod att jag hade ont i magen för att jag var en högpresterande tjej i högstadiet. Kring sömnen lyssnade de iallafall och jag fick tabletter som skulle hjälpa.

Vid 16 års ålder så hade jag så många problem med vardagen så det styrde min vardag. Drack jag kolsyra så blev jag väldigt uppsvullen, så det kunde jag inte dricka innan innebandymatcher eller träningar. Jag kunde inte heller äta bröd, pasta eller något med laktos i. Tillslut åt jag inte så varierad mat och drack ingen kolsyra.

Det var ungefär vid den tiden min mamma tyckte att det var nog, hon litade på mig när jag sa att det var något fel på min mage. Hon fick ringa många samtal och stå på sig ordentligt för att få en tid hos läkare för mig. Tillslut så fick jag en tid på barnavdelningen på sjukhuset, där allting startade. 

Denna gång fick jag en yngre kvinnlig läkare som var bestämd över att hitta felet på min mage, hon trodde på mig. Efter många olika kurer och prover så visade proven ett högt antal av antikroppar mot gluten återigen. Men hon ville säkerställa diagnosen via en gastroskopi. Vilket är när man går ner med en liten kamera via halsen och ner i tarmen för att titta ifall den är skadad, barn under 17 år sövs vid en gastroskopi. 

Som en 16-årig tjej med ångest och depression så var det riktigt obehagligt att göra, utan min mamma så hade jag inte kunnat genomföra det. Mamma körde ner mig till ett större sjukhus ungefär en och en halv timme bort, hon höll mig i handen när jag sövdes och fanns vid min sida när jag vaknade upp.

Detta var i oktober och vi visste att det skulle ta tid innan resultatet skulle komma, en kväll i januari när familjen står samlad i köket så ringer telefonen. Bilderna från gastroskopin visade en väldigt skadad tarm och det var ingen tvekan om saken, jag fick diagnosen celiaki. När mamma sa de orden blev det blandade känslor hos mig, jag grät både av lättnad men även av rädsla. Jag hade inte inbillat mig utan det var verkligen något fel på min mage. Men samtidigt kom rädslan för hur skulle mitt liv bli med denna diagnosen. 

Veckan efter fick jag träffa en dietist tillsammans med mina föräldrar, det var informativt och vi kände att hemma löser vi glutenfritt. Dock tog det ett tag att vänja sig vid att läsa på alla innehållsförteckningar, inklusive på godis vilket jag tyckte var konstigt. Att det finns gluten i så många olika livsmedel visste jag inte förens jag själv fick diagnosen.

För andra omkring mig tog det längre tid att vänja sig vid att laga glutenfritt och att lite gluten inte alls går bra som många tor. I början var det många tillställningar där jag inte kunde äta något och vande mig vid att fråga om alla ingredienser i maten. Men efter ett par månader så hade de omkring mig stenkoll på gluten och de hade läst på noggrant om diagnosen också. Det är något jag är väldigt tacksam för.